Pierre Hammarström

Hej.

Wow vad länge sedan jag tänkte på Sassie. Det var våran katt. Hon var så lat, klumpig och väldigt skygg.

Innan ni börjar läser så stavas hon Sassie med uttalas Sässie.

Jag vet inte om jag ska säga skygg. Men hon höll sig gärna för sig själv. Hon var ingen knä katt och hon la sig inte i någons knä fall hon inte ville. Tog man upp henne så ville hon ner på en gång. Det var bara mammas famn hon ville till.

Sässie var inte med så mycket. Ipo har ju varit med så fruktansvärt. Han var med på husvagnstiden, han följde med på skara sommarland, kolmården, High Chaparal (stavning?), fjällen och massa andra ställen. Han har varit med så fruktansvärt mycket eftersom han är en hund. En katt klarar sig själv om den har mat.

Så när vi var ute och for med husvagnen var Sässie hemma och höll vakt och ställningarna.
Jag och Sässie hade ingen direkt relation för hon var nog ganska rädd för mig.
För när jag var yngre så var jag VÄLDIGT hetlevrad. Jag skrek och hade mig så hon ville nog inte vara vid mig så mycket pga detta. Men det vart bättre ju äldre jag blev och ju mindre jag skrek och hade mig.

Men för några år sedan, den 8 Januari var Sassies sista dag. Jag minns såväl att vi satt och krama på henne. Jag och Emma var så ledsna. Men mest  var nog mamma. Men hon visade det inte för oss. För där var det en speciell relation. Mellan Sassie fis som vi kallade henne och mamma. Det var då mamma jobbade kvällar till 10, vid 21.45 så satt Sassie i fönstret och vänta på mamma. Och när mamma rundade postlådan hoppade hon ner. Hon var väldigt klumpig så det hörde ganska väl. Så när man hörde hon hoppa ner förstod man att mamma kom hem.

Sedan när mamma öppnade dörren så stod hon på bakbena och ville upp på mammas axel. Sedan låg hon där. Mamma kunde gå runt med henne hur länge som helst på axlarna.

Pappa och Sässie hade nästan ingen relation alls. Bara när det fanns makrill. När pappa hade gjort slut på makrillen så ropade han på ett speciellt vis, då kom hon springades ner för trappen.

Men så var vi tvingade att ta bort henne, vår älskade katt hade fått cancer. Hon var så smal, hon kunde inte äta och hade svårt att andas. Så det självklara var att vi skulle ta bort smärtan från henne.

Vi packade hennes favorit saker i henens låda. Vi packade in henne och for till vetrinären. Väl där konstaterade hon att vi gjorde rätt.

Hon var så vänlig och gå ut så vi fick en stund själva med henne. Vi stod hela familjen runt henne, hon såg så tom ut i ögonen. Hon bara låg där. Och tittade på oss alla. Jag får en sån klump i halsen när jag tänker på det. Blir gråtfärdig.

Men när vi var "klara" så gick Mamma, Emma och jag ut. Pappa stannade, det tackar jag honom för. Så att hon inte fick vara helt ensam i sina sista sekunder. När vi stod där ute så hörde vi hur Sässie skrek till. Hon stoppade i henne sprutan. Jag har fått för mig att det var mamma hon skrek efter. Sedan så hör vi en sista suck sedan så sov hon så gott. Vi tog hem henne och hade en minnes stund för henne. Hon fick ligga själv på ett bord i en fin kartong.  Med MASSA ljus runt omkring. Så vi fick under kvällen gå fram och klappa henne medans hon låg där.

Jag hade ETT kort med mig och Sassie. Det var när jag höll i henne och hon för en gångs skull låg kvar. Så det kortet ville jag att Sässie skulle få med sig.  Så hon skulle komma ihåg den fina stunden mellan oss. För vi hade inte många. Jag ville att hon skulle få med sig det. Så det har hon med sig hela tiden. Hon ligger begravd under en stor och fin gran alldeles bredvid sommarstugan. Vi ville också att hon skulle få uppleva stugan. För hon var aldrig med oss dit. EFtersom hon hatade att åka bil. Så ville vi inte vara grymma och släpa med henne 5 mil upp dit.

Men nu ligger hon vid en stor gran och tittar ut över vattnet.

Hon kommer ALLTID finnas där.

Mitt första husdjur.

Våran egna Blue Blossom Sassie Hammarström!

Pierre Hammarström