Pierre Hammarström

Hejsan.

Jag har kommit på det att jag har inte skrivit om mig själv. Alltså berättat min livs historia så här långt. Har ju ändå kommit så långt som 20 år, nästan.

Det började den 26 Feburari 1991, Det var en fantastisk dag för oss alla. Alla visste att någonting extra ordinärt skulle hända. Pierre Hammarström skulle komma till världen och det var stor uppståndelse på sjukhuset, tv4 och svt skulle göra stor sändningar.

Nej inte riktigt kanske. Den dagen vet jag inte mycket om. Bara att jag föddes. Men jag har sett på bilder när jag får en puss av min kära stora syster Emma. Det är lixom allt jag har fått sett och allt jag vill se egentligen.

Jag tror jag hoppar fram några år, jag lärde mig att gå väldigt sent. Pga jag har haft problem med öronen. Balansen var inte den bästa. Men det var många tårar innan jag kunde gå. Har sett på filmer mamma och pappa filmat. När jag stödjer mig på en vagn. Små benen försöker trumma på, men jag bara ramlar framåt. Och varje gång började jag grina. När jag såg pappa hålla i kameran så stack jag ansiktet i halsen på mamma för jag var så blyg.

Emma hjälpte säkert också till. Den fantastiska stora systern som alltid funnits där och tröstat mig i alla lägen.
Hjälpt mig när jag behövt det. En riktig stora syster som jag är riktigt stolt över. En sådan jag kan säga med stolthet att det är min syster.

Min bror Fredrik vet jag inte så mycket om när jag var liten. Men som jag förstått det så var han mycket med sina kamrater eftersom han är 11 år äldre än mig. Så jag har fullförstålse. Han betyder mycket nu istället.

Men jag lärde mig att gå och prata, det tror jag mina föräldrar ångrar. Att de lärde mig prata. För nu går munnen hela tiden.

Jag hade en kamrat mitt emot mig som jag spenderade mycket tid med. Emil Marklund, vi hamnade på samma förskola. Solrosen på vivsta. Det bästa minnet är nog när vi satt i sandlådan på vivsta skola vid den där blåa klätterställningen, så var det en arg gubbe som kom med en stor schäffer uppe på kullen. Han skrek någonting och Emil sprang medans jag började grina och skulle plocka ihop sakerna. För det var ju förbjudet att lämna saker ute på gården. Det kanske inte är bästa minnet med det är ungefär vad jag minns från solrosen.

De som gick på Solrosen visasade sig bli 1C. Hamnade i samma klass som Emil, Jimmy, Mikael, Jonna, Johanna, Johan och massa andra. En ganska trevlig klass så. Som de flesta. Vi hade Marianne Näsvik som lärare. En hemsk lärare när man tänker efter så här på senare år. C klassen årskull 91 hade dåliga lärare genom hela skolgången.

1998 flyttade vi från Edsgården till Nygatan. Men jag stannade i samma klass. Även fast alla klasskamrater bodde runt omkring Edsgården. Men det gick fort att hitta nya kamrater hemma här. Jag såg en grabb spela bandy på gatan undertiden vi satt och åt. Jag minns att jag klev upp gick och öppnade dörren och frågade ifall jag kunde vara "med" efter jag ätit. Jag minns också som att det var igår vad vi åt för någonting. Spaggetti och köttfärssås.
Grabben som spelade heter Christoffer Cox Holmström. Vi "höll" ihop länge. Tills han flyttade några år senare.

Marianne hade vi till 3an, då bytte vi klassrum och lärare. Vi flyttade ner till barackerna (?) och fick den omtalade Wanja Johansson. Det gick rykten om att hon var arg och sträng. Och visst var hon det. Och 4C var inte den tysta klassen. Vi pratade högt och huller om buller. Wanja skrek så det stod härliga till. Hela klassen hoppade högt och vart rädda. Det minns jag så väl.

Första året med Wanja vart man rädd när hon skrek. Men det roliga var att vi slutade inte för det. Det vart värre. Sedan i 5an när vi var "stora" och kaxiga så brydde sig inte klassen sig så mycket. Men jag minns hur svårt jag hade att koncentrera mig i detta havet av prat. Jag hade jätte svårt i skolan. Matte och engelskan var omöjlig. Wanja försökte inte lära mig heller så mycket. Mamma och pappa ställde upp så gott de kunde. Men jag hade inte tålamod att sitta och studera. Som en sport tokig pojke så ville jag bara ut att spela bandy och fotboll.

Sedan ville jag bara ut till min kusin som flyttat till samma gata. Vi bodde så långt från varandra innan, han bodde i Ridbodarna Bergeforsen. Vi träffades bara när någon fyllde år. Och jag minns att jag trivdes så bra med Mattias. Patrick lika så. Men det var någonting speciellt med Mattias. Han hade samma intressen som mig. Den bästa veckan på året var när min kusin och Mattias stora syster fyllde år. Hon fyller år den 24 Feburari och jag den 26 feburari. Så det vart att vi träffades 2(!!) gånger på en vecka. Jag fick leka med Patrick och Mattias.

När de flyttade till Nygatan spenderade jag och Mattias nästan varje dag med varandra. Förutom dom dagar han var hemma hos sin mamma i Söråker. Så var det ända tills de flyttade för några månader sedan. Ja vi lekte inte på slutet men vi umgicks varje dag. Så han har vuxit ut och blivit en stor och viktig person i mitt liv. Jag kan lita på honom till 1000%. Jag vet att det jag säger till honom stannar där och att ingen annan får veta det.

Så när 6an började fick vi höra att vi skulle få en ny lärare. Vi skulle ha Wanja 2 dagar i veckan och Lena 3 dagar. Och det vart min räddning. Jag står i skuld till Lena så mycket. Jag har aldrig sagt det så ofta men hon betydde så himla mycket för mig. Hon fick tyst på klassen så att jag kunde få arbetsro. Inte bara jag utan allihopa. Men det betydde mycket för mig. Hon satt ner och hade tålamodet att få mig att förstå. Hon kunde sitta i en halvtimma med mig, fast hela klassen satt och ropa och sträckte upp handen så satt hon kvar med mig tills hon hade fått det bevisat att jag kunde det. Eller att jag åtminstonde förstod. 6an tog slut och jag klarade mig på en hårsmån från att gå om 6an. Tack vare att Lena tvingade Wanja att ge mig en chans i 7an.

7an började och där var det samma visa. Jag hade svårt med matte och engelska.  Fast där fick jag riktigt bra kompisar i Simon Granström, Oscar Fors och Alexander Lundgren. Alexander spenderade jag inte så mycket tid med i början utan det var nästan bara Oscar och Simon jag umgicks med. Sedan fick jag den bästa mentorn jag någonsin kunnat fått. Monica Timståhl. Hon såg till att jag fick extra hjälp med engelska. Det var en liten grupp personer som hade Monica som engelska lärare. Ska inte ge ut några namn för det kanske inte uppskattas av dem, men det var en fantastik grupp och mycket därför jag lärde mig. För att jag trivdes med gruppen och jag var inte rädd att misslyckas eller att skämmas ifall det vart fel.


Har glömt att berätta om alla aktiviteter jag höll på med. Jag spelade ishockey men det la jag av med, sedan spelade jag fotboll. Det höll jag på med ända tills sommaren mellan 9an och gymnasiet. Orkar inte berätta mer än att jag spelade med FagerviksBK som senare bytte namn till Sund IF.

Men i 8an vart det mopeder och då umgicks jag simon och oscar varje dag. Det var hela tiden. I alla fall jag och simon, eftersom simon fyllde år den 4 april. Oscar fyllde år i december. Så det var mycket jag och simon.

Simon tappade jag TYVÄRR kontakten med när han började gymnasiet i stan och jag i Timrå. Det vart aldrig att man ringde varandra. Jag ångrar som FAN att jag inte hörde av mig. Men misstag får man leva med. Det var roligt att känna Simon. En god vän som jag hade väldigt mycket roligt med. Minns alla data lan vi hade hemma hos honom och hemma hos hans farmor och farfar. Det var de roligaste stunderna på hela högstadiet. Helt klart.

Sedna började jag på BF programet på Timrå gymnasium. Där hade jag väl inte direkt någon kontakt med de i klassen. Jag pratade och umgicks med dem på skolan men efter skoltid var det inge mer.

Jag började vara på E.on Arena. Jag har förklarat kärleken till den platsen förut och jag tänker inte beskriva den igen. Vill ni läsa om det får ni leta i arkivet efter det.

Och idag är jag arbetslös och är påväg att ta körkort.

Som ni märker kortar jag av väldigt mycket. Det finns massor jag vill skriva men jag varken orkar eller har tid, det är sent och jag vill sova. Är det någonting ni vill veta mer om så är det bara att fråga.

Men ha en trevlig helg.

Pierre Hammarström