Mellan himmel och helvete
Timrå spelade som de var guds lag i torsdag borta mot MoDo.
Det var sådan energi på planen att man vart alldeles till sig i tv-soffan.
Timrå spelarna såg ut att ha roligt. Igår såg de ut som att de hade målat
om i omklädningsrummet och att "perra" tvingat dem att titta på det torka
innan matchen.
Timrå spelade hemma match igår. Det var runt 5000 som trodde på en vinst. Det var lönehelg. Folk "offrade"
en del av sin välförtjänade lön. För att se Timrå IK spela ishockey. De hade säckert titta på MoDo matchen och trott att de skulle komma ut med samma energi, för det gick ju mot MoDo. Jag trodde det.
Men när Timrå kom ut på isen inför dessa 5000 så var de energi lösa, De var oengagerade och vilje lösa.
Per Hallin gjorde dock första målet. Men sedan gick det käpp rätt åt helvete. Det händer ofta att Timrå tappar in ett mål med 20-10 sekunder kvar av perioderna. Och visst hände det denna lördagskväll. Juha Pitkimäki fick chansen mellan stolparna. Varför förstår jag inte. Magnus Åkerlund stod för en hjälte insatts i torsdags, men får inte chansen. Det är lite mobbing. Det finns bara 2 anledningar till att han inte fick spela. 1 Han hade ont i knäet. 2 Han hade klappat till Perra.
För jag kan inte se andra orsaker för att inte få chansen. Jag tycker att Juha har bevisat att han är för dålig för att vara första målvakt. 2 av målen går rakt egenom honom.
De 3 som verkligen ville spela ishockey var 51. Anton Lander 8.Per Hallin 22. Martin Röymark. Sedan var de andra bara Hynning spelare.
Och med Hynning spelare menar jag att man vill inte ha pucken, man vill inte åka skridskor (förutom när man ska åka till båset för att byta) man vill inte gå in i närkamper. Det är en Hynning spelare.
Det ska inte vara möjligt att göra 4 mål i E.on Arena om man är på besök. Men nu tycker jag att det är ett MÅSTE att Magnus står mellan stolparna nästa match. Timrå IK har förlorat med 1-4 flera gånger hemma denna säsong. Mot MoDo, AIK 2 gånger, och Luleå. Det får inte hända en gång till. För då är vi i det stadiet att det blir som jag skrev för ett par inlägg sedan, Att E.ON Arena blir en arena, och ingen borg.
Vi måste vinna mot HV71 för att bevisa att det ska vara omöjligt att vinna i E.ON. Klacken hade dåligt sting igår.
Så nästa match tror jag att de får förstärkning. Jag funderar starkt på att gå och ställa mig där.
Den som är sugen att följa med mig och stå där får gärna höra av sig på något sätt. Inte kul att stå där själv! Vore roligt ifall någon skulle stå där och skrika med mig.
För att sammanfatta allt tror jag att hela Timrå IK, laget och klacken var trötta efter MoDo matchen. Men jag tycker synd om alla de som "slösa" bort en bit av sin lön för att se sina hjältar att spela på detta vis och ännu en gång förlora med 1-4.
Senast de spelade mot AIK och förlorade med 1-4 så dog en gammal Timrå supporter utanför E.ON Arena. Han var så förtvivlad att han tog sig för bröstkorgen och ramlade i backen. Räddningspersonal och polis gjorde allt i sin makt för att få igång denna trogna Timrå supporter. Men han dog senare på sjukhuset. Jag ville uppmärksamma Timrå spelarna att det finns folk som bryr sig så pass mycket. Men att Timrå spelarna bara skiter i det och gnäller över sina löner.
Spelare som Pär Styf. Se till att du förtjänar det. För det gör ingen av er. Kim Hirschovitch förtjänar inte 300 000 i månaden. Förtjäna pengarna. Då kommer folket. För just nu så tillfredställer ni inte eran arbetsgivare. Eller löne betalare. Publiken är eran viktigaste inkomstkälla. Tillfredställ dem med energifyllt spel och massor av vinster så ska du se att de betalar dina pengar. Ni hade äntligen visat publiken att ni är påväg tillbaka med ett par segrar i ryggen. Sedan går ni ut och spelar på detta sätt. Jag skulle inte betala för att se er spela igen.
Vi får hoppas att publiken tror att det var en engångsförtelse. För det gör jag. För jag vill inte att vi Timrå supportrar ska behöva vandra mellan himmel och helvete denna säsong också.
Skillnaden mella matchen MoDo - Timrå och matchen mellan Timrå - Luleå var lika stor som skillnaden mellan Himmel och Helvete
Pierre Hammarström
Pierre Karl Anders Hammarström
Jag har kommit på det att jag har inte skrivit om mig själv. Alltså berättat min livs historia så här långt. Har ju ändå kommit så långt som 20 år, nästan.
Det började den 26 Feburari 1991, Det var en fantastisk dag för oss alla. Alla visste att någonting extra ordinärt skulle hända. Pierre Hammarström skulle komma till världen och det var stor uppståndelse på sjukhuset, tv4 och svt skulle göra stor sändningar.
Nej inte riktigt kanske. Den dagen vet jag inte mycket om. Bara att jag föddes. Men jag har sett på bilder när jag får en puss av min kära stora syster Emma. Det är lixom allt jag har fått sett och allt jag vill se egentligen.
Jag tror jag hoppar fram några år, jag lärde mig att gå väldigt sent. Pga jag har haft problem med öronen. Balansen var inte den bästa. Men det var många tårar innan jag kunde gå. Har sett på filmer mamma och pappa filmat. När jag stödjer mig på en vagn. Små benen försöker trumma på, men jag bara ramlar framåt. Och varje gång började jag grina. När jag såg pappa hålla i kameran så stack jag ansiktet i halsen på mamma för jag var så blyg.
Emma hjälpte säkert också till. Den fantastiska stora systern som alltid funnits där och tröstat mig i alla lägen.
Hjälpt mig när jag behövt det. En riktig stora syster som jag är riktigt stolt över. En sådan jag kan säga med stolthet att det är min syster.
Min bror Fredrik vet jag inte så mycket om när jag var liten. Men som jag förstått det så var han mycket med sina kamrater eftersom han är 11 år äldre än mig. Så jag har fullförstålse. Han betyder mycket nu istället.
Men jag lärde mig att gå och prata, det tror jag mina föräldrar ångrar. Att de lärde mig prata. För nu går munnen hela tiden.
Jag hade en kamrat mitt emot mig som jag spenderade mycket tid med. Emil Marklund, vi hamnade på samma förskola. Solrosen på vivsta. Det bästa minnet är nog när vi satt i sandlådan på vivsta skola vid den där blåa klätterställningen, så var det en arg gubbe som kom med en stor schäffer uppe på kullen. Han skrek någonting och Emil sprang medans jag började grina och skulle plocka ihop sakerna. För det var ju förbjudet att lämna saker ute på gården. Det kanske inte är bästa minnet med det är ungefär vad jag minns från solrosen.
De som gick på Solrosen visasade sig bli 1C. Hamnade i samma klass som Emil, Jimmy, Mikael, Jonna, Johanna, Johan och massa andra. En ganska trevlig klass så. Som de flesta. Vi hade Marianne Näsvik som lärare. En hemsk lärare när man tänker efter så här på senare år. C klassen årskull 91 hade dåliga lärare genom hela skolgången.
1998 flyttade vi från Edsgården till Nygatan. Men jag stannade i samma klass. Även fast alla klasskamrater bodde runt omkring Edsgården. Men det gick fort att hitta nya kamrater hemma här. Jag såg en grabb spela bandy på gatan undertiden vi satt och åt. Jag minns att jag klev upp gick och öppnade dörren och frågade ifall jag kunde vara "med" efter jag ätit. Jag minns också som att det var igår vad vi åt för någonting. Spaggetti och köttfärssås.
Grabben som spelade heter Christoffer Cox Holmström. Vi "höll" ihop länge. Tills han flyttade några år senare.
Marianne hade vi till 3an, då bytte vi klassrum och lärare. Vi flyttade ner till barackerna (?) och fick den omtalade Wanja Johansson. Det gick rykten om att hon var arg och sträng. Och visst var hon det. Och 4C var inte den tysta klassen. Vi pratade högt och huller om buller. Wanja skrek så det stod härliga till. Hela klassen hoppade högt och vart rädda. Det minns jag så väl.
Första året med Wanja vart man rädd när hon skrek. Men det roliga var att vi slutade inte för det. Det vart värre. Sedan i 5an när vi var "stora" och kaxiga så brydde sig inte klassen sig så mycket. Men jag minns hur svårt jag hade att koncentrera mig i detta havet av prat. Jag hade jätte svårt i skolan. Matte och engelskan var omöjlig. Wanja försökte inte lära mig heller så mycket. Mamma och pappa ställde upp så gott de kunde. Men jag hade inte tålamod att sitta och studera. Som en sport tokig pojke så ville jag bara ut att spela bandy och fotboll.
Sedan ville jag bara ut till min kusin som flyttat till samma gata. Vi bodde så långt från varandra innan, han bodde i Ridbodarna Bergeforsen. Vi träffades bara när någon fyllde år. Och jag minns att jag trivdes så bra med Mattias. Patrick lika så. Men det var någonting speciellt med Mattias. Han hade samma intressen som mig. Den bästa veckan på året var när min kusin och Mattias stora syster fyllde år. Hon fyller år den 24 Feburari och jag den 26 feburari. Så det vart att vi träffades 2(!!) gånger på en vecka. Jag fick leka med Patrick och Mattias.
När de flyttade till Nygatan spenderade jag och Mattias nästan varje dag med varandra. Förutom dom dagar han var hemma hos sin mamma i Söråker. Så var det ända tills de flyttade för några månader sedan. Ja vi lekte inte på slutet men vi umgicks varje dag. Så han har vuxit ut och blivit en stor och viktig person i mitt liv. Jag kan lita på honom till 1000%. Jag vet att det jag säger till honom stannar där och att ingen annan får veta det.
Så när 6an började fick vi höra att vi skulle få en ny lärare. Vi skulle ha Wanja 2 dagar i veckan och Lena 3 dagar. Och det vart min räddning. Jag står i skuld till Lena så mycket. Jag har aldrig sagt det så ofta men hon betydde så himla mycket för mig. Hon fick tyst på klassen så att jag kunde få arbetsro. Inte bara jag utan allihopa. Men det betydde mycket för mig. Hon satt ner och hade tålamodet att få mig att förstå. Hon kunde sitta i en halvtimma med mig, fast hela klassen satt och ropa och sträckte upp handen så satt hon kvar med mig tills hon hade fått det bevisat att jag kunde det. Eller att jag åtminstonde förstod. 6an tog slut och jag klarade mig på en hårsmån från att gå om 6an. Tack vare att Lena tvingade Wanja att ge mig en chans i 7an.
7an började och där var det samma visa. Jag hade svårt med matte och engelska. Fast där fick jag riktigt bra kompisar i Simon Granström, Oscar Fors och Alexander Lundgren. Alexander spenderade jag inte så mycket tid med i början utan det var nästan bara Oscar och Simon jag umgicks med. Sedan fick jag den bästa mentorn jag någonsin kunnat fått. Monica Timståhl. Hon såg till att jag fick extra hjälp med engelska. Det var en liten grupp personer som hade Monica som engelska lärare. Ska inte ge ut några namn för det kanske inte uppskattas av dem, men det var en fantastik grupp och mycket därför jag lärde mig. För att jag trivdes med gruppen och jag var inte rädd att misslyckas eller att skämmas ifall det vart fel.
Har glömt att berätta om alla aktiviteter jag höll på med. Jag spelade ishockey men det la jag av med, sedan spelade jag fotboll. Det höll jag på med ända tills sommaren mellan 9an och gymnasiet. Orkar inte berätta mer än att jag spelade med FagerviksBK som senare bytte namn till Sund IF.
Men i 8an vart det mopeder och då umgicks jag simon och oscar varje dag. Det var hela tiden. I alla fall jag och simon, eftersom simon fyllde år den 4 april. Oscar fyllde år i december. Så det var mycket jag och simon.
Simon tappade jag TYVÄRR kontakten med när han började gymnasiet i stan och jag i Timrå. Det vart aldrig att man ringde varandra. Jag ångrar som FAN att jag inte hörde av mig. Men misstag får man leva med. Det var roligt att känna Simon. En god vän som jag hade väldigt mycket roligt med. Minns alla data lan vi hade hemma hos honom och hemma hos hans farmor och farfar. Det var de roligaste stunderna på hela högstadiet. Helt klart.
Sedna började jag på BF programet på Timrå gymnasium. Där hade jag väl inte direkt någon kontakt med de i klassen. Jag pratade och umgicks med dem på skolan men efter skoltid var det inge mer.
Jag började vara på E.on Arena. Jag har förklarat kärleken till den platsen förut och jag tänker inte beskriva den igen. Vill ni läsa om det får ni leta i arkivet efter det.
Och idag är jag arbetslös och är påväg att ta körkort.
Som ni märker kortar jag av väldigt mycket. Det finns massor jag vill skriva men jag varken orkar eller har tid, det är sent och jag vill sova. Är det någonting ni vill veta mer om så är det bara att fråga.
Men ha en trevlig helg.
Pierre Hammarström
ännu ett sport inlägg
Nu kommer ännu ett sport inlägg. Ska försöka minimera dessa sport inlägg. Men det är ju så svårt när man tittar på så mycket sport.
1 MoDo Timrå 5
Vilken match, försnacket vid middagsbordet hemma hos Hammarströms var väldigt negativt. Med tanke på att Timrå skulle spela utan D. Corso och M.Karlsson. Corso hade varit vår poängmakare i 3 matcher efter uppehållet. 4a poäng på 3 matcher. Kedjan med D.Corso A.Lander och T.Pärssinen bar verkligen Timrå i sista perioden mot Södertälje. Vart lite besviken att inte Matt Murley var klar för spel idag. Alllting hängde på förbundet, hur snabba det var att jobba med pappren. Då kan man fundera ifall de hört talas om fax.
Men matchen började och det var väldigt jämnt. Timrå drog på sig någon utvisning efter massa kalabalik framför Timrå målet. Då sa jag till mamma att du smäller det. Och det gjorde det, men i motsatta kassa än vad jag trodde.
Pucken gled efter sargen och man såg A.Axelsson åka "ikapp" kamerna och tog pucken vid sargkanten, då sa jag till mamma att det där går ju inte, men jag insåg inte hur fri han var. När A.Axelsson var i offensiva zon hade inte MoDo spelarna kommit i mittzonen, så kändes det. Sedan lägger han in den bakom Tuomas Tarkki i MoDo målet.
Hur Timrå kan ha sämsta boxplay procent i hela ligan förstår jag inte. Jag tror Timrå gjort 4-5 mål i boxplay denna säsong. Men en anledning kan ju vara alla j*vla utvisningar vi åker på. Och tittar man så är det ofta återfalls förbrytare som Halonen och Styf. Andra perioden hade spelade Timrå 12(!!!!) minuter i boxplay. 12 av 20. Helt galet. Det var samma domare som tog ut Timrå spelarna. Vissa förtjänade det och vissa inte. Men det var så tragiskt jobbigt för en Timrå supporter som mig att sedan se samma domare stå att prata med deras matrialförvaltare och sedan skratta och "dela" vattenflaska. Självklart så tror jag inte att det hade ett samband men det var lite komiskt. Men som tur var lyckades inte MoDo göra några mål.
Orkar inte ens kommentera MoDo´s mål. Pga NR 39 Pär Slynvadet. (Svartvadet.)
Men Timrås PowerPlay var ju enastående. 3 försök 3 mål. Skapligt, hyfsat och helt fantastiskt.
Och det känns skönt att Ilkka fick göra 3 mål på 3 skott. Skönt att han fått igång mål formen. Nu betyder inte det att han kommer göra massor av mål. Men att det blir lite oftare.
Åkerlund var också jätte duktig idag. Jag tror han bevisade att han ska vara NR 1. Hoppas han står på lördag.
Mycket rykten från om Timrå som det spekuleras runt i media. Björn Svensson påväg till Frölunda Indians (vem är inte påväg dit). Emil Sandin ska tydligen vara på ingång, enligt honom men hans agent dementerar? Det är för mig konstigt. Emil Sandin som spelade i Brynäs förlust mot just Timrås J-20 lag. Hans Brynäs förlorade med 1-3. Och gissa vem som gjorde ´Brynäs mål, jo just det, Emil Sandin.
Sedan är det många som fortfarande spekulerar i Martin Sonnenberg. Som jag förstått det så ska han ersätta Matt Murley. Eftersom Timrå skrev ett 2 månaders kontrakt med honom. Alltså vill dom ha in honom tills Sonnenberg kommer. Miika Viinanen har också kontrakt till Januari. Men pga regeln att man bara får ha 2 transatlanter i laget gör att det blir regelmässigt omöjligt att ha D.Corso, M.Sonnenberg och M.Murley i samma lag. Så troligtvis lämnar Matt och Viinanen får vara kvar. Men det beror också helt och hållet på B.Svensson. Hur han väljer att göra. Han tackade nej till Luleå här i veckan. Men varför skulle man välja Frölunda före Luleå?
Han kan ju inte välja jumbolaget före 2an luleå bara för att det är kallt och mörkt uppe i Luleå. Det går väl inte? Eller?
Tittade även lite på Frölunda-Djurgården efter Timrås match var slut. Under straffarna så var det ganska klart att ingen i Frölunda vågade avgöra. Ingen ville egentligen lägga straffarna. Självförtroendet är nere i bptten. Alla sköt mitt på målvakten. Ingen vågade misslyckas med en fint. Djurgårds spelarna dribblade men Jocke Lundström var med på "noterna". Tillslut kändes det som att "Kenta" fick tvinga Toni Koivisto att lägga en straff. Som han förvaltade på bästa sätt.
Djurgården valde att satsa på Niklas Falk, gamla trotjänaren. Man får snart knuffa runt honom på isen i en rullstol. Karln vägrar sluta. Men han missade med ett töntigt skott mitt på Lundström.
Så Frölunda har verkliga problem trots 2 poäng på borta planen. De måste få igång självförtroende, få sina spelare att våga misslyckas.
Men för mig får det förlora varje match. För jag börjar avsky Frölunda. Inte pga spelet utan för deras sätt att gå fram på spelar marknaden som några bulldosers. De rensar lag på lag på deras bästa spelare. Jag vet inte hur många Timrå ex spelare de har haft sedan "Nubben" tog över, vi kan räkna. 1.Hahl 2. Mikko Lehtonen 3. Pyörälä
4. Robin Lindqvist. De var ute efter Magnus Pj Svensson ett tag också. Nu kanske Björn Svensson blir den 5. Vi får inte glömma att de tog våran gamla tränare också. Så 5 gamla örnar har på något sett tillhört Frölundas organisation. ja 6 med Nubben då.
Men jag glädjer mig för varje förlust.
Men nu får det vara bra för idag. Det drog iväg här på slutet. Men ni får ha det bra. C Ya!!
Pierre Hammarström
Problem måste lösas
Timrå har hyllats och åter hyllats för sin starka, kraftiga och imponerande mentalitet på bortaplan. Vi har ett bra bortafacit i och vi har åkt till ställen som Kinnarps och plockat med oss alla tre poängen. Men vad har egentligen hänt när laget återvänt till hemmaplan, till sin borg, till sitt hem.
Det ska vara omöjligt - eller det ska åtminstone kännas omöjligt - för motståndarlagen att åka hem med alla tre poängen ifrån arenor som E.on. När spelarna äntrar Cloetta Center är de rädda, skakiga och fyllda av skräck (något stor överdrift...) för att bli överkörda av de blå. De vet att Cloetta Center är en borg som nästan är omöjlig att överta. Samma sak gällde - och gäller fortfarande till viss mån - på Skabb Räven Arena (Fjällräven Arena). För några säsonger sedan då HV var omänskligt bra. Men när ens egen borg börjar skaka, spricka och rasa ihop måste man se över vad som faktiskt pågår.
Ni kan själva jämföra det med ert eget hem, er egen villa eller er egen lägenhet. Om någonting verkar fel, alltid går sönder eller inte fungerar är det självklart att ni ser över saken och försöker lösa problemet. På samma sätt måste ett hockeylag fungera. Om Timrå har ett fantastiskt bortafacit, men uselt hemmafacit, ja, då är det nog dags att på allvar se över vad i hela friden det är som går fel. (Vinst senast dock, uruselt spel)
Titta bara på Frölunda. Visst, nu har de drabbats av förskräckligt många problem som varit omöjliga att lösa och klara sig ur. De har haft ett dåligt lag, ägarproblem, tränarproblem, skadeproblem, inget självförtroende, dåligt spel och massor av andra saker. Men Scandinavium - som alla lag hatade att åka till för bara några år sedan - är inte längre en borg. Det är som vilken annan arena som helst.
Publiken må göra sitt bästa för att det fortfarande ska se ut som en borg, men sanningen är att konstruktionen är fel när lag som Södertälje kan åka dit och plocka hem tre poäng. Och Peter Popovih´s lag är inte det enda laget som åkt till Scandinavium och spelat som om det vore hemmaplan. På grund av Timrå´s 6 hemmaförluster kan E.on vara i fara för samma sak. Jag säger inte att det ska hända, men risken för att det kan hända ökar för varje förlust.
Timrå måste göra något åt detta. Spelet måste höja sig 2 snäpp, kanske till och med 3 snäpp. Men vi får se vad "perra" och "clabbe" hittar på. Hoppas dom hittar på någonting tills på lördag så vi tar oss an Luleå. Men först MÅSTE Timrå ta 3 poäng från MoDo i deras skabbiga lya.
Till minne av Blue Blossom Sässie Hammarström
Wow vad länge sedan jag tänkte på Sassie. Det var våran katt. Hon var så lat, klumpig och väldigt skygg.
Innan ni börjar läser så stavas hon Sassie med uttalas Sässie.
Jag vet inte om jag ska säga skygg. Men hon höll sig gärna för sig själv. Hon var ingen knä katt och hon la sig inte i någons knä fall hon inte ville. Tog man upp henne så ville hon ner på en gång. Det var bara mammas famn hon ville till.
Sässie var inte med så mycket. Ipo har ju varit med så fruktansvärt. Han var med på husvagnstiden, han följde med på skara sommarland, kolmården, High Chaparal (stavning?), fjällen och massa andra ställen. Han har varit med så fruktansvärt mycket eftersom han är en hund. En katt klarar sig själv om den har mat.
Så när vi var ute och for med husvagnen var Sässie hemma och höll vakt och ställningarna.
Jag och Sässie hade ingen direkt relation för hon var nog ganska rädd för mig.
För när jag var yngre så var jag VÄLDIGT hetlevrad. Jag skrek och hade mig så hon ville nog inte vara vid mig så mycket pga detta. Men det vart bättre ju äldre jag blev och ju mindre jag skrek och hade mig.
Men för några år sedan, den 8 Januari var Sassies sista dag. Jag minns såväl att vi satt och krama på henne. Jag och Emma var så ledsna. Men mest var nog mamma. Men hon visade det inte för oss. För där var det en speciell relation. Mellan Sassie fis som vi kallade henne och mamma. Det var då mamma jobbade kvällar till 10, vid 21.45 så satt Sassie i fönstret och vänta på mamma. Och när mamma rundade postlådan hoppade hon ner. Hon var väldigt klumpig så det hörde ganska väl. Så när man hörde hon hoppa ner förstod man att mamma kom hem.
Sedan när mamma öppnade dörren så stod hon på bakbena och ville upp på mammas axel. Sedan låg hon där. Mamma kunde gå runt med henne hur länge som helst på axlarna.
Pappa och Sässie hade nästan ingen relation alls. Bara när det fanns makrill. När pappa hade gjort slut på makrillen så ropade han på ett speciellt vis, då kom hon springades ner för trappen.
Men så var vi tvingade att ta bort henne, vår älskade katt hade fått cancer. Hon var så smal, hon kunde inte äta och hade svårt att andas. Så det självklara var att vi skulle ta bort smärtan från henne.
Vi packade hennes favorit saker i henens låda. Vi packade in henne och for till vetrinären. Väl där konstaterade hon att vi gjorde rätt.
Hon var så vänlig och gå ut så vi fick en stund själva med henne. Vi stod hela familjen runt henne, hon såg så tom ut i ögonen. Hon bara låg där. Och tittade på oss alla. Jag får en sån klump i halsen när jag tänker på det. Blir gråtfärdig.
Men när vi var "klara" så gick Mamma, Emma och jag ut. Pappa stannade, det tackar jag honom för. Så att hon inte fick vara helt ensam i sina sista sekunder. När vi stod där ute så hörde vi hur Sässie skrek till. Hon stoppade i henne sprutan. Jag har fått för mig att det var mamma hon skrek efter. Sedan så hör vi en sista suck sedan så sov hon så gott. Vi tog hem henne och hade en minnes stund för henne. Hon fick ligga själv på ett bord i en fin kartong. Med MASSA ljus runt omkring. Så vi fick under kvällen gå fram och klappa henne medans hon låg där.
Jag hade ETT kort med mig och Sassie. Det var när jag höll i henne och hon för en gångs skull låg kvar. Så det kortet ville jag att Sässie skulle få med sig. Så hon skulle komma ihåg den fina stunden mellan oss. För vi hade inte många. Jag ville att hon skulle få med sig det. Så det har hon med sig hela tiden. Hon ligger begravd under en stor och fin gran alldeles bredvid sommarstugan. Vi ville också att hon skulle få uppleva stugan. För hon var aldrig med oss dit. EFtersom hon hatade att åka bil. Så ville vi inte vara grymma och släpa med henne 5 mil upp dit.
Men nu ligger hon vid en stor gran och tittar ut över vattnet.
Hon kommer ALLTID finnas där.
Mitt första husdjur.
Våran egna Blue Blossom Sassie Hammarström!
Pierre Hammarström
Shoutout!
http://eemmaahammarstrom.blogg.se/
Framsteg är alltid roligt!
Hejsan.
Jag är inte så förbaskat duktig på blogg design och sådana grejer. Jag skulle vilja ha hjälp med att byta teckensnitt till blogglibloggen.
Gårdagen spenderade jag hemma. Jag har ju satt i system att gå till körskolan. Och WOW vad det har hjälpt mig. Jag menar på söndagen förra veckan hade jag 55 av 70 (67 för att få godkänt) Idag en och en halv vecka senare fick jag 66 av 66 på de svåraste frågorna. Jag har gjort några riktiga framsteg.
Det känns inte jobbigt att gå ner dit heller. Det är nästan roligt att gå dit och sätta sig och gnugga lite teori. För sitter jag hemma blir det bara jobbigt och man sitter och pustar och frustar. Men inte nu, sedan hemma känns det som en frihet så att säga. Man kan bara stänga ner sidan och logga in på twitter/facebook och bara ge upp. Men sitter man på körskolan så ger man inte upp lika lätt. Det har hjälpt mig.
Det var nog allt för idag förutom vart har du tagit vägen Jenny? Jag saknar inläggen på bloggen din?! :)
Visa livstecken. hehe.
http://minkostochtraningsdagbok.blogg.se/ Dödsbra blogg allihopa (Y)
Ha det bra allihopa.
Pierre Hammarström
Livet är undebart
Hejsan.
Nu var det länge sen senast jag skrev ett vettigt inlägg. Det har varit svårt att komma på någonting att skriva.
Idag när jag vaknade såg jag ut genom fönstret med mina trötta ögon. Det var ingen fantastisk syn, bara träd utanför mitt fönster och en jädra massa snö. När sinnet om på plats log jag för mig själv. Ikväll är det match. Idag är det match, Arsenal mot Tottenham Sp*rs. Jag ville så gärna se den. Hittade ingen bra stream kanal på internet. Vi har inte Viasat Hockey. Jag ville till Bite Line, men ingen som vill gå. Känner ingen som är fotbolls intresserad. Jag svor för mig själv.
Men jag gick ner, säger god morgon till mina föräldrar som sitter med varsin tidning och en kopp kaffe. En typisk scen från ett Svensson-Svensson avsnitt. Jag log för mig själv. Pappa sa att jag inte skulle bli arg, han visade mig en artikel om Martin Sonnenberg. Att de fortfarande inte kommit överens om vilken tid han skulle komma. Jag sa att jag inte brydde mig, men jag vart besviken, ledsen och förkrossad. Vill läsa att Martin kommer till veckan. Jag vill se den artikeln. Nu har jag väntat på artikeln att han skulle komma. Den fick jag. Men jag får inte artikeln NÄR han kommer.
Jag bläddrade vidare, tittar på vad är det för sport idag. Kom på att det är skidåkning, Big Air Snowboard och Big Air skidor. Jag kom på att Jon skulle ställa upp. Vilken otrolig dag det blir tänkte jag. Massa skidåkning fotboll, hockey och sedan när jag tittade vidare så stod det att det är UFC. Då tänkte jag att det är ju UFC 123 på The Palace i Detroit. Men det var en event i Tyskland. Det gör ingenting. Det är UFC.
Vid 4 halv 5 åt jag en grym middag. Redan då slog det mig. Att fan vad man har det bra. Några timmar senare klädde på mig och åkte med broder på matchen. Jag gick den fantastiska vägen till vaktmästeriet. Det ensamma vägen till något härligt. Till ett socialtnätverk. Där alla problem utanför E.on Arena blir bortglömda. Sedan slogs TVN på. Det var nyheterna. Alla tystande, det var en nyhet att en 83 årig kvinna blivit våldtagen i Falun. Det vart en livlig disskution. Hur man kan vara så skadad i huvudet. Att man ger sig på en gammal kvinna. Att man är skadad nog att attackera någon överhuvudtaget. Men en 83 årig kvinna?
Sedan när det var färdig pratat och nyheterna var slut. Då var det bara hockey som gällde. 3-4 timmar bara hockey. Mannen på radion berätta resultaten från övriga matcher i Elitserien. Det var som musik. MoDo Hockey hade förlorat. Med 3-1. Alla vart glada. Krokerna från Ö-vik. Krokerna från Skabb Räven Arena hade förlorat.
Nu var dagen lite gjord. Förlusten Arsenal åkte på mot Tottenham försvann. Lite grann. Den fanns kvar. Men den vart enklare att smälta med att MoDo förlorat. Ni Ö-viks bor som läser detta, känner lika dant om Timrå IK. Jag respekterar det. Jag respekterar eran åsikt.
Timrå matchen började. Första perioden stod jag på ståplats. Första gången denna säsong. Timrå gjorde mål genom våran Norr-man Martin Röymark. Det var en sån lättnad, en sådan glädje att höra Timrå publiken.
Första perioden var bra. Jag gick till vaktmästeriet, Där var det fullt med folk. Jag älskar verkligen det. Det var full disskution hur vi spelade. Jag gav mig in i disskutionen. Vi var ganska eniga om att Timrå åkte mycket skridskor.
Vi enades om att vi skulle se samma spel i andra perioden och komma tillbaka med en stabil ledning. När vi kom ut så bjöd Timrå på ett helt annat spel. Det var som att de var slutkörda efter första perioden. Resten av matchen var bara en enda lång transport sträcka av nervositet, hopplöst och ett fasansfull match. Men jag gick inte hem. Det går inte. Brynäs går ikapp till 2-1. Vi stojar ut all glädje när Anton gör 2-2. Ett mål från igenstans. Man trodde inte att det skulle vända.
Förlängningen var nervös riktigt nervös. Straffar. Hur ska det gå?
Röymark och Pärssinen är solklara kom jag och domarvärden överns om. Men osäker om vem som skulle ta den 3dje ifall det skulle bli en 3dje. Brynäs spelare sätter den. Röymark missar. Juha Pitkimäki räddar deras andra, Timo missar Timrå andra, Brynäs missar deras 3dje, då klev Kim Hirschotich in.
Vi tittade på varandra och skrek ut att det kan inte vara sant? Kim? Han har ju varit oduglig denna match, Som alla andra sedan han kom hit. Han glider fram, han sätter den. Jag stod som en fågelholk i 2-3 sekunder innan jag förstod att han gjort mål. Det betyder att det är lika igen. Juha räddar Brynäs straff. Corso missar Timrås. Juha räddar brynäs 4 eller 5 straff. Kim kliver in igen. Det kan gå tänkte jag och tänkte på klippet jag sett på YouTube. Det kan gå. Jag skrek och hoppade av glädje när han la den straffen. Han hade avgjort med en snygg straff. Jag kunde gå hem med ett lendee på läpparna. Med kunskapen om att Timrå tagit 2 poäng och MoDo noll.
Och att det var UFC ikväll. Tittar på det just nu.
Så nu vet ni min sport dag. Att den fick mig att skriva ett inlägg. Ni har gjort det bra ifall ni orkat läsa så här långt.
Kommentera gärna =)
Ha det bra
Pierre Hammarström
